mycket brister med modellen av Solsyetmet

Diskutera fysik, kemi, biologi, samt direkta tillämpningar såsom teknik och medicin.
Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 09:20

rayjoh skrev:
tor 02 apr 2020, 15:34
Arios skrev:
tor 02 apr 2020, 14:28
hur tolkar du teorin om hur solsystemet skapades (skapelseberättelse). ?
Jorden, tillsammans med övriga planeter, bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan ur den platta och roterande skiva av stoft och gas som blev över när solen föddes. Skivans rotation överfördes till planeterna som därmed fick en egen rotation, samtidigt som de reste runt solen i samma riktning som skivan roterade.
Och? Det du beskriver är när solsystemet bildades. Det är mycket som hänt med planeterna sedan dess.
jag tycker det är viktigt att separera teorin om modellen av solsystemet och om hur Solsystemet skapades.
det är helt två olika skolor tycker jag.
Descartes vortex teorin där det började att prata om samma riktning på Solsystemet, och påverkade Immanuel Kant och Swedenborg som tog upp detta nebular. hur solsystemet skapades är mer filosofi i grunden men visst påverkades de av modellen.

visst kom de efter Galileo men deras teorin är inte fortsättning på modellen, utan tvärtom de börjar med hur Solsystemet skapades och slutar med hur modellen var på deras tiden 1700...

och alla förklaringar man har idag är inte vidareutveckling av modellen, utan de är för att bevisa att grund teori om hur solsystemet skapades bara håller. och de har lyckas dominerar totalt och får all fokus i en viss riktning.

och de får gärna spekulerar hur mycket de vill, men samtidigt tycker att modellen måste vidareutvecklas också och både påverkas av nya fakta och helt oberoende av deras skapelseberättelse . ..

handlar inre om vem har rätt ..utan att marker att det är två helt olika.

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 09:39

Anders G skrev:
fre 03 apr 2020, 08:36
Kan du förklara och sammanfatta vad som är "modellen"?

jag menar att Galileo Kopernikus försökte förklara många fenomen och berättade hur himlakropparna rörde sig med hjälp av en modell.

och det finns skapelseberättelse om Solsystemet . som bara berättar om hur det började

att Galileo och Kopernikus hade modell av solsystemet..och att Immanuel kant och Swedenborg en skapelseberättelse om Solsystemet … försöker separera dem bara.

Användarvisningsbild
Johannes
Inlägg: 4312
Blev medlem: tis 30 nov 2004, 14:31

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Johannes » fre 03 apr 2020, 12:05

Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 08:26
hur förklarar man att vissa himlakroppar (planeter) roterar kring sin egen axel medurs och vissa moturs,?
kan man med hjälp av modellen förklara detta fenomen, eller tar modellen upp detta ?
Ingen vet ju säkert men det finns olika hypoteser. T ex:

https://www.scientificamerican.com/arti ... the-wrong/

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 13:20

Johannes skrev:
fre 03 apr 2020, 12:05
Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 08:26
hur förklarar man att vissa himlakroppar (planeter) roterar kring sin egen axel medurs och vissa moturs,?
kan man med hjälp av modellen förklara detta fenomen, eller tar modellen upp detta ?
Ingen vet ju säkert men det finns olika hypoteser. T ex:

https://www.scientificamerican.com/arti ... the-wrong/
bra att du tog upp Venus .. absolut det finns några hypoteser, de som vill påstå att Venus har påverkat av tidvatten från Solen och de som vill påstå att den har troligen träffats av annan himlakropp.

det som är intressant och vill uppmärksamma är varför drar de dessa slutsatser, ifall deras påstående har bra belägg eller tidigare erfarenheter .osv?

jag försöker säga att teorin om hur Solsystemet skapades berättar att alla himlakroppar från början hade samma riktning på rörelse, och exempel tittar man på Venus, så ser man att denna inte har samma riktning, då drar dem slutsats att detta vi ser, är inte den ursprungliga riktning på rotation...och börjar de spekulerar på vad som kan ha hänt och orsakat detta...

och min poäng är, deras påstående om nuvarande riktning på Venus inte är ursprungliga rotaion bygger inte på fakta, utan på fakta skapad av teorin om hur Solsystemet skapades.

de har redan bestämt sig innan de tittar på Solsystemet att alla ska ha samma riktning. så olika hypoteser, tycker bara gör saken värre, så det bara påstå vad sol helst..?

Uranus roterar också i samma riktning som Venus, där påstår man att troligen träffats av nån himlakropp ( funkar inte med tidvatten långt från Solen :roll: )..
och jag tycker att de bortförklarar det mesta bara för att det ska passa ihop med skapelseberättelse.

när man skrev hur solsystemet skapades år 1700, så hade man inte mycket fakta och gå på. och modellen som Galileo och de andra hål på har inte med detta och göra.
utan det var filosofer som spekulerade om hur solsystemet skapades.. så jag är inte kritisk mot modellen som skapades av( Galileo, Kopernikus. osv) utan vill påpeka att det är två helt olika, och att filosofin tog över modellen.

därför tog jag upp fakta om hur himlakroppar roterar kring sin egen axel.. där berättar fakta helt annat. 8-)

axellutning[redigera] ( direkt översätt)
Ett himmelobjekts axiella lutning indikerar om objektets rotation är prograd eller retrograd. Axiell lutning är vinkeln mellan objektets rotationsaxel och en linje vinkelrätt mot dess omloppsplan som passerar genom objektets centrum. Ett föremål med axiell lutning upp till 90 grader roterar i samma riktning som dess primära. Ett objekt med en axiell lutning på exakt 90 grader har en vinkelrätt rotation som varken är gradvis eller retrograd. Ett föremål med en axiell lutning mellan 90 grader och 180 grader roterar i motsatt riktning mot dess omloppsriktning.

Användarvisningsbild
Johannes
Inlägg: 4312
Blev medlem: tis 30 nov 2004, 14:31

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Johannes » fre 03 apr 2020, 13:58

Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 13:20
de har redan bestämt sig innan de tittar på Solsystemet att alla ska ha samma riktning. så olika hypoteser, tycker bara gör saken värre, så det bara påstå vad sol helst..?
Det är ett rimligt antagande att solsystemet följer grundläggande fysikaliska lagar, och bevarande av rörelsemängdsmoment är en grundläggande fysikalisk lag. Så det är inte att "påstå vad som helst."

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 14:23

Johannes skrev:
fre 03 apr 2020, 13:58
Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 13:20
de har redan bestämt sig innan de tittar på Solsystemet att alla ska ha samma riktning. så olika hypoteser, tycker bara gör saken värre, så det bara påstå vad sol helst..?
Det är ett rimligt antagande att solsystemet följer grundläggande fysikaliska lagar, och bevarande av rörelsemängdsmoment är en grundläggande fysikalisk lag. Så det är inte att "påstå vad som helst."
"påstå vad som helst"....

menar att i fallet Venus där på grund av hur Solsystemet skapades, har man redan bestämt att detta inte är ursprungliga rotation..
och sen komma med olika hypoteser, att det har träffats vilket innebär att den ligger upp och ner.. eller påverkat av tidvatten vilket innebär att den inte ligger upp och ner.... jag försöker säga så mer förklaringar, så mer börjar undrar, är det att påstå vad som helst.. bara för att övertyga att det inte är ursprungliga rotation....

Användarvisningsbild
Johannes
Inlägg: 4312
Blev medlem: tis 30 nov 2004, 14:31

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Johannes » fre 03 apr 2020, 14:29

Alla modeller måste utgå från fysikaliska lagar. Då är det svårt att hitta någon modell där inte Venus från början roterade åt samma håll som de andra planeterna.

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 14:41

Johannes skrev:
fre 03 apr 2020, 14:29
Alla modeller måste utgå från fysikaliska lagar. Då är det svårt att hitta någon modell där inte Venus från början roterade åt samma håll som de andra planeterna.
men det vad jag försöker säga att modellen som skapad av Galileos, Kopernikus, Kepler...osv har inte med detta att göra...
utan hur solsystemet skapades pratade om hur allt började
att Venus från början roterade åt samma håll som de andra planeterna, är fakta som skapad av en skapelse berättelse..
viktigt och göra skillnad.

alla som är lutade åt vänster roterar i annan riktning.. fakta som inte är beroende av en skapelse berättelse som kan kontrolleras berättar att det finns två olika riktningar.. :smile2:

axellutning[redigera] ( direkt översätt)
Ett himmelobjekts axiella lutning indikerar om objektets rotation är prograd eller retrograd. Axiell lutning är vinkeln mellan objektets rotationsaxel och en linje vinkelrätt mot dess omloppsplan som passerar genom objektets centrum. Ett föremål med axiell lutning upp till 90 grader roterar i samma riktning som dess primära. Ett objekt med en axiell lutning på exakt 90 grader har en vinkelrätt rotation som varken är gradvis eller retrograd. Ett föremål med en axiell lutning mellan 90 grader och 180 grader roterar i motsatt riktning mot dess omloppsriktning.

Användarvisningsbild
Johannes
Inlägg: 4312
Blev medlem: tis 30 nov 2004, 14:31

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Johannes » fre 03 apr 2020, 15:02

Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 14:41
men det vad jag försöker säga att modellen som skapad av Galileos, Kopernikus, Kepler...osv har inte med detta att göra...
utan hur solsystemet skapades pratade om hur allt började
att Venus från början roterade åt samma håll som de andra planeterna, är fakta som skapad av en skapelse berättelse..
viktigt och göra skillnad.
Jag vet inte riktigt vad Galileo et al. har med detta att göra. Dagens modell för solsystemet har inget med dem att göra.

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 15:09

Johannes skrev:
fre 03 apr 2020, 15:02
Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 14:41
men det vad jag försöker säga att modellen som skapad av Galileos, Kopernikus, Kepler...osv har inte med detta att göra...
utan hur solsystemet skapades pratade om hur allt började
att Venus från början roterade åt samma håll som de andra planeterna, är fakta som skapad av en skapelse berättelse..
viktigt och göra skillnad.
Jag vet inte riktigt vad Galileo et al. har med detta att göra. Dagens modell för solsystemet har inget med dem att göra.
jag menar att göra skillnad mellan skapelse berättelse ( hur allt började med solsystemet )... och mellan modellen.. det är två helt olika

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » fre 03 apr 2020, 17:24

Nebularhypothesis. Historia

(direkt översättning)

Det finns bevis för att Emanuel Swedenborg först föreslog delar av nebulärteorin 1734. [4] [5] Immanuel Kant , bekant med Swedenborgs arbete, utvecklade teorin ytterligare 1755 och publicerade sin egen Universal Natural History and Theory of the Heaven , där han hävdade att gasformiga moln ( nebulosor ) långsamt roterar, gradvis kollapsar och plattar på grund av tyngdkraften och så småningom bildar stjärnor och planeter . [1]

Pierre-Simon Laplace utvecklade och föreslog självständigt en liknande modell 1796 [1] i hans Exposition du systeme du monde . Han föreställde sig att solen ursprungligen hade en utökad varm atmosfär i hela solsystemets volym. Hans teori innehöll ett sammandragande och kylande protosolärt moln - den protosolära nebulosan. När detta kyldes och minskade, plattade det ut och snurrades snabbare och kastade bort (eller kasta bort) en serie gasformiga ringar av material; och enligt honom kondenserade planeterna från detta material. Hans modell liknade Kants, förutom mer detaljerad och i mindre skala. [1] Medan den laplacianska nebulära modellen dominerade under 1800-talet, stötte den på ett antal svårigheter. Det huvudsakliga problemetvinkelmomentfördelning mellan solen och planeterna. Planeterna har 99% av vinkelmomentet, och detta faktum kunde inte förklaras med den nebulära modellen. [1] Som ett resultat övergav astronomer till stor del denna teori om planetbildning i början av 1900-talet.

En viktig kritik kom under 1800-talet från James Clerk Maxwell (1831-1879), som hävdade att olika rotationer mellan de inre och yttre delarna av en ring inte kunde tillåta kondensation av material. [6] Astronomen Sir David Brewster förkastade också Laplace och skrev 1876 att "de som tror på den nebulära teorin betraktar det som säkert att vår jord härledde sitt fasta ämne och sin atmosfär från en ring som kastades från solatmosfären, som därefter drog sig in i en solid terrakisk sfär, från vilken månen kastades av med samma process ". Han hävdade att enligt en sådan uppfattning "måste månen nödvändigtvis ha transporterat vatten och luft från de vattniga och luftiga delarna av jorden och måste ha en atmosfär".[7] Brewster hävdade att Sir Isaac Newtons religiösa trosuppfattningar tidigare hade betraktat nebulära idéer som tenderade till ateism, och citerade honom som att säga att "tillväxten av nya system ur gamla, utan medling av en gudomlig makt, tycktes honom uppenbarligen absurd ". [8]

De upplevda bristerna i den Laplacianska modellen stimulerade forskare att hitta en ersättning för den. Under 1900-talet behandlade många teorier frågan, inklusive planetesimala teorin om Thomas Chamberlin och Forest Moulton (1901), tidvattensmodellen för James Jeans (1917), tillbehörsmodellen till Otto Schmidt (1944), protoplanetsteorin för William McCrea (1960) och slutligen fångstteorin om Michael Woolfson . [1] 1978 Andrew Prenticeåterupplivade de ursprungliga laplacianska idéerna om planetbildning och utvecklade den moderna laplacianska teorin . [1] Inget av dessa försök visade sig helt framgångsrikt, och många av de föreslagna teorierna var beskrivande.

Födelsen av den moderna allmänt accepterade teorin om planetbildning - den solnebulära skivmodellen (SNDM) - kan spåras till den sovjetiska astronomen Victor Safronov . [9] Hans bok 1969 Evolution of the protoplanetary cloud and formation of the Earth and the planet , [10], som översattes till engelska 1972, hade en långvarig effekt på sättet som forskare tänker om planeterna. [11] I den här boken formulerades nästan alla stora problem med planethållningsprocessen och några av dem löstes. Safronovs idéer vidareutvecklades i verk av George Wetherill , som upptäckte språngskontroll . [1]Medan de ursprungligen endast tillämpades på solsystemet , ansågs SNDM senare av teoretiker att arbeta i hela universum; Från och med den 2 april 2020 har astronomer upptäckt 4 241 extrasolära planeter i vår galax . [12]

Användarvisningsbild
Johannes
Inlägg: 4312
Blev medlem: tis 30 nov 2004, 14:31

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Johannes » lör 04 apr 2020, 06:07

Arios skrev:
fre 03 apr 2020, 15:09
jag menar att göra skillnad mellan skapelse berättelse ( hur allt började med solsystemet )... och mellan modellen.. det är två helt olika
Jag tror alla är överens om att det är skillnad mellan 300-400 år gamla föreställningar och moderna rön.

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » lör 04 apr 2020, 17:23

Jag tycker att det är jätte intressant att läsa om deras idéer.
Man kan läsa att redan 500 f.kr fanns idé att hela solsystemet var av samma materia..

(Anaxagóras (grekiska Αναξαγόρας, latinskt uttal: Anaxágoras), född 500/488 i Klazomenai, död i exil 428 f.Kr., var en grekisk filosof, försokratiker som kom till Aten 464 f.Kr.

Anaxagoras hade studerat Anaximenes läror i Miletos och umgicks i Aten med bland andra Perikles (politiker) och Euripides (poet). Han grundade en skola, som de flesta filosoferna, och bedrev undervisning i trettio år. Han blev bedömd som kättare och dömd till döden för sina läror men räddades av Perikles som omvandlade straffet till utvisning. Orsaken var att han ansåg att stjärnorna, solen, månen och jorden är gjorda av samma materia och att solen är en varm glödande kropp.)


http://www.eoht.info/m/page/nebular+hypothesis
Direkt översättning. :smile2:

Nebular hypotes - Hmolpedia
Nebular hypotes

I vetenskap , nebular hypotes , eller "Swedenborg-Kant-Laplace hypotes", är en gissning, kommit fram till oberoende under åren 1734 till 1796, av flera tänkare, som hävdar att solsystem i universum form via gravitations attraktionen av interstellära materien av en nebulosa (latin för moln ), under vilka processer som ökar det inre trycket utlöser antändningen av en stjärna, till exempel solen , i mitten av volymen av nebulosmassan, om vilka rotations- och rotationseffekter får olika planeter att bilda omkring den nybildade stjärnan.

Meslier | Descartes
1729,Jean Meslier , i sitt testament , §71: "Att vara eller sak, som är samma sak, kan bara ha sitt existens och rörelse från sig själv", i försök att motbevisa eller motbevisa följande teistiska uppfattning:

”Vi måste säga att det bara är guds vilja som kan flytta en kropp ; och så är kroppens rörande kraft inte i kropparna som rör sig eftersom denna kraft inte är något annat än Guds vilja. ”
- Nicolas Malebranche (c.1670), The Search after Truth

fortsatte att konstatera att kartesierna var de första som talade om den cirkulära rörelsen som ursprunget till den runda jorden, solen och månen:

"Om det bara med avseende på cirkulär rörelse som vi kan säga att materien i sig självt alltid tenderar att röra sig i en rak linje, är den enklaste och mest naturliga rörelsen, men det kan inte alltid göra det eftersom allt som har förlängning är fullt av materia, så att materien inte alltid kan röra sig i en rak linje utan att stöta på annan materia som hindrar den från att fortsätta sin rörelse och så den tvingas röra sig i en krökt eller cirkulär linje, vilket nödvändigtvis gör att vissa delar eller volymer av materia alltid rör sig i en cirkel och producerar många virvlar av materia. Och det här är ingen tvekan om att det är bara härifrån som jordens, solens, månens och alla stjärnor och planeter är runda , som våra kartesier med rätta nämnde. ”
- Jean Meslier (1729), testamentet (s. 400-01)

(tillägg)

Swedenborg
1734 antog den svenska polymathen Emanuel Swedenborg (1688-1772), såsom visas nedan, i hans On the Principles of Natural Things , att solsystemet först var en nebula, varefter solen bildades vid vilken punkt planeterna , inklusive jorden , var en del av solen, men någon gång därefter separerade sig sig från solen. [1]

"Swedenborgs" nebulära hypotesen "om solsystemets ursprung, beskrivet i hans Principia Rerum Naturalium , härstammade från hans filosofi om" likadannadhet ", idén att varje enhet är rekursivt sammansatt av mindre, homologa versioner av sig själv, och att det också utgör en komponent i en större enhet. För solsystemet föreslog Swedenborg att solen hade utvecklat ett tätt ytskikt som tvingades utåt av centrifugalkraften för dess rotation, in i ekvatorialplanet för solrotationen. Genom att fortsätta sin rörelse utåt tunnades denna ring så småningom och bröts ihop till mindre kroppar som bildade planeterna och mindre kroppar. ”
- Glen Cooper (2007), Biographical Encyclopedia of Astronomers ( ? )

(tillägg)

Buffon
1745, oberoende av Swedenborg, hävdade den franska naturfilosofen Georges Leclerc (1707-1788), alias " Buffon " att kraften som skapade planeterna var en komet som påverkade solen, vilket orsakade solstycken eller dess jordskorpa för att kastas utåt, men sedan dras tillbaka med gravitationsdragning, på ett sådant sätt att de motsatta krafterna centrifugal och gravitation resulterade i planets kretslopp och bildning. [4]

Kant
1755 beskrev Immanuel Kant i sin allmänna historia om jorden och himmelens teori sin egen version av nebulärhypotesen; som Ernst Haeckel (1899) sammanfattar följande: [8]

"Det första försöket att förklara konstitutionen och världens mekaniska ursprung på ett enkelt sätt med 'Newtonianska lagar' - det vill säga genom matematiska och fysiska lagar - gjordes av Immanuel Kant i det berömda arbetet från hans ungdom (1755), Allmän historia om jorden och himmelens teori. Tyvärr var detta utmärkta och vågade arbete nästan okänt i nittio år; det uppdelades först 1845 av Alexander Humboldt i den första volymen av hans kosmos. ”

Den irländska fysikern John Tyndall (1874) definierade den tyska filosofen Immanuel Kant som den "första fördrivaren" av den nebulära hypotesen, där han konstaterade att han drog tanken från den grekiska atomteoretikern Lucretius 'uppfattning om atomer som faller genom rymden, såsom beskrivs i hans On The Nature of Saker . [6] Kant sägs också ha undersökt begreppet nebulär hypotes ytterligare genom att använda astronomiska mätningar av Herschel.

Laplace
1796, den franska matematikern Pierre Laplace , i beroende av Kant, enligt Ernst Haeckel(1899), gav en omfattande förklaring av solsystemets ursprung har sagt att "har dominerat världens tanke sedan dagen för publiceringen". [2] Det ursprungliga uttalandet om nebulärhypotesen gavs av Laplace i hans Exposition of the e System of the World , där han hävdade att vår sol härstammar från ett moln eller vätskeliknande atmosfär eller gas . Den ursprungliga engelska översättningen av Obs VII visas nedan. Några stycken, som behandlar mer tekniska detaljer, utelämnas, men alla väsentliga funktioner behålls: [3]

”När man försöker spåra orsaken till de ursprungliga rörelserna för planetsystemen finns följande fem fenomen, som räknas upp i det sista kapitlet: tillgängliga: planeternas rörelser i samma riktning och nästan i samma plan; satelliternas rörelser i samma riktning som planeterna; rotationsrörelserna för dessa olika kroppar och av solen i samma riktning som deras orbitalrörelser, och i men lite annorlunda slättar; den lilla excentriciteten för banor från planeter och satelliter; slutligen kometernas stora excentricitet, som om deras lutning hade lämnats till slumpen .

Så vitt jag vet, Buffonär den enda som sedan upptäckten av världens verkliga system har försökt att spåra ursprunget till planeterna och deras satelliter. Han antar att en komet, som faller på solen, drev från den en ström av materia , som återförenades på avstånd i flera jordklot, varierande i storlek och i avstånd från solen; dessa jordklot, som har blivit ogenomskinliga och solida genom kylning, är planeterna och deras satelliter. ”


Laplace fortsätter sedan att visa att även om den här hypotesen kanske står för det första av de fem ovan nämnda fenomenen, kunde de andra inte förklaras av den. När han försöker urskilja deras verkliga sak fortsätter han enligt följande:

”Hur som helst dess natur , eftersom den har producerat eller riktat planets rörelser, måste den ha omfamnat alla dessa kroppar, och. med tanke på de stora sträckorna som skiljer dem, kunde det bara ha varit en vätska av enorm omfattning. För att ge dem en nästan cirkulär rörelse om solen, i samma riktning, måste vätskan ha omringat denna kropp som en atmosfär. Behandlingen av planeternas rörelser TBU leder oss att tro att, som ett resultat av överdriven värme , solsystemet ursprungligen utvidgas utöver banor alla planeter, och att det kontrakterade genom successiva steg till dess nuvarande gränser.

I solens antagna primitiva tillstånd liknade det de nebulosor som visas av teleskopet att vara sammansatta av en mer eller mindre lysande kärna, omgiven av nebulositet, som i kondensering mot ytan av kärnan förvandlar den till en stjärna. Om vi i analogi tänker på att alla stjärnor som bildas på detta sätt kan vi föreställa oss deras tidigare nebulära tillstånd, i sig föregått av andra tillstånd, där nebulärmaterialet var mer och mer diffust, varvid kärnan blev mindre och mindre ljus. Genom att gå tillbaka så långt som möjligt når vi därmed en nebulositet så diffus att dess existens knappast kunde misstänkas.

Filosofiska observatörer har länge varit imponerade av den speciella fördelningen av vissa stjärnor som är synliga för det blotta ögat. Mitchel har påpekat osannolikheten att till exempel stjärnorna i Pleiaderna kunde ha komprimeras inom de smala gränserna som helt enkelt släpper dem, och han har därför dragit slutsatsen att denna grupp stjärnor och liknande grupper i himlen är effekterna av en ursprunglig orsak eller av allmän lag av naturen. Dessa grupper är det nödvändiga resultatet av kondensationen av nebuloser med flera kärnor; för det är uppenbart att om nebulärmaterialet kontinuerligt lockades av dessa olika kärnor, skulle de i slutändan bilda en grupp stjärnor som Pleiaderna.Kondensationen av nebuloser med två kärnor kommer på liknande sätt att bilda stjärnor som ligger väldigt nära varandra, och kretsar om varandra, liksom de dubbelstjärnor vars rörelser redan har observerats.

Men hur har solatmosfären bestämt rotationsrörelserna och revolutionerna för planeterna och satelliterna? Om dessa kroppar hade trängt djupt in i denna atmosfär, skulle dess motstånd ha lett till att de föll på solen. Vi kan alltså anta att planeterna bildades vid sina på varandra följande gränser, genom kondensationen av ångszoner som solen, i kylning, måste ha alxiudonerats i planet för ekvatorn.

Låt oss komma ihåg resultaten som ges i föregående kapitel. Solens atmosfär kunde inte ha förlängts på obestämd tid. Dess gräns var punkten där centrifugalkraften, på grund av dess rotationsrörelse, balanserade dragningens dragning . Nu, såsom kylning contracted atmosfären och kondenseras på ytan av solen molekyler liggande nära den, rörelse rotations påskyndas. För från lagen om områdensumman av de områden som beskrivs av radievektorn för varje molekyl i solen och dess atmosfär, när de projiceras på planet för ekvatorn, alltid är densamma, måste rotationen vara snabbare när dessa molekyler närmar sig centrum av Sol. Centrifugalkraften på grund av denna rörelse blir därmed större, den punkt där den är lika med vikten är närmare solen. Om vi ​​sedan antar det naturliga antagandet att atmosfären utsträckte sig under någon period till en yttre gräns, måste den ha kvarlämnat, i kylning, molekylerna som ligger vid denna gräns och vid de på varandra följande gränserna som produceras av accelerationen av solens rotation. Dessa övergivna molekyler måste ha fortsatt att kretsa kring solen, eftersom deras centrifugalkraft balanserades av deras vikt. Men eftersom denna jämviktfick inte när det gäller de atmosfäriska molekylerna i högre breddegrader, deras vikt fick dem att närma sig atmosfären när den kondenserade, och de upphörde inte att tillhöra den förrän denna rörelse förde dem till ekvatorn.

Låt oss nu överväga ångszonerna som successivt lämnats kvar. Till alla uppträdanden borde dessa zoner bilda, genom deras kondensation och deras ömsesidiga attraktion av deras molekyler, olika koncentriska ångringar som kretsar kring solen. Den ömsesidiga friktionen av molekylerna i varje ring borde ha påskyndat vissa och fördröjd andra tills de alla hade fått samma vinkelhastighet. Således måste de linjära hastigheterna för molekylerna längst bort från solens centrum ha varit de största. Följande orsak skulle också bidra till produktionen av denna hastighetsskillnad. Molekylerna längst bort från solen, som genom effekterna av kylning och kondensation samlades för att bilda den yttre delen av ringen, beskrev alltid områden som är proportionella mot tiden, eftersom den centrala styrkan som kontrollerade dem ständigt riktades mot solen. Denna konstans av områden kräver att hastigheten ökar när molekylerna rör sig inåt. Det är uppenbart att samma orsak måste ha minskat hastigheten för de molekyler som rörde sig utåt för att bilda den inre kanten av ringen.

Om alla molekyler i en ångring fortsatte att kondensera utan att separera, skulle de slutligen bilda en vätska eller en fast ring. Men den enhetlighet som denna formation kräver i alla delar av ringen och i deras kylningshastighet måste ha gjort detta fenomen extremt sällsynt. Således erbjuder solsystemet bara ett enda exempel på det, från Saturns ringar . I nästan alla fall måste varje ångring ha brytts upp i flera massor som, med bara något olika hastigheter, fortsatte att rotera på samma avstånd runt solen. Dessa massor måste ha antagit en sfäroidal form med en rotationsrörelse motsvarande riktningen med deras revolution, eftersom deras inre molekyler hade mindre linjära hastigheter än deras yttre molekyler; de bildade således lika många planeter i enångformat tillstånd . Men om någon av dem hade haft tillräcklig kraft attraktions att få alla andra successivt tillsammans om sitt eget centrum, den ångformiga ringen skulle alltså ha förvandlats till en enda sfärisk massa av ånga, roterar kring solen och roterar i en riktning som motsvarar det för dess revolution. Det senare fallet har varit det vanligaste. Icke desto mindre erbjuder solsystemet ett exempel på det första fallet i de fyra mindre planeterna som ligger mellan , Jupiter och Mars; såvida vi inte antar, i överenskommelse med M. Olbers, att de ursprungligen bildade en enda planet uppdelad av en våldsam explosion i flera delar med olika hastigheter.

Om vi ​​nu följer de förändringar som den ultimata kylningen måste ha skapat i de ångformiga planeterna vars bildning vi just har avbildat, ska vi bevittna produktionen, i mitten av var och en, av en kärna som fortsätter att utvecklas genom kondensationen av atmosfären som omger Det. I detta tillstånd liknar planeten exakt solen i dess primitiva nebulära tillstånd. Kylning måste således ha producerat, vid de olika gränserna för sin atmosfär, fenomen som liknar de vi har beskrivit; det vill säga ringar och satelliter som roterar runt dess centrum i riktning mot dess rotationsrörelse och vänder sig i samma riktning mot sig själva. Den symmetriska fördelningen av Saturnsringer runt dess centrum och i ekvatorplanet är naturligtvis resultatet av denna hypotes och skulle vara oförklarlig utan den. Dessa ringar verkar för mig vara eviga bevis på den ursprungliga förlängningen av Saturn'8- atmosfären och dess successiva retreater. Således är de enskilda fenomenen med den svaga excentriciteten hos planeterna och satelliternas bana, de små bana av dessa bana till solekvatorn, identiteten i riktning mot rotationsrörelserna och revolutionen av alla dessa tändningar mot solrotationen: Hur från vår hypotes och ge den stor sannolikhet.

Om solsystemet hade bildats med perfekt regularitet, hade banorna i kropparna som komponerar det varit cirklar vars plan, liksom de olika ekvatorerna och ringarna, skulle ha sammanfallit med solekvatorns plan. Men det kan tänkas att de ändlösa sorter som måste ha funnits i temperaturen och densiteten för de olika delarna av dessa stora massor producerade excentriciteten på deras banor och avvikelsen från deras rörelser från denna ekvators plan.

I vår hypotes är kometer främlingar för planetsystemet. När vi betraktar dem, som vi har gjort, att vara små nebulosor som vandrar från system till system, och bildas av kondensationen av nebulärt material som distribueras med sådan överflöd i hela universum, uppfattar vi att när de anländer till det rymdregion där solattraktionen är dominerande, tvingar det dem att beskriva elliptiska och hyperlx> lic banor. Men deras rörelser är lika möjliga i alla riktningar, de måste röra sig likgiltiga i alla riktningar och vid alla lutningar till ekliptiken; vilket är i överensstämmelse med observationen. Således kondensationen av nebular materia, genom vilken vi just har förklarat rörelserna för rotation och revolution av planeter och satelliter i samma riktning, och i plan som skiljer sig åt men något, förklarar också varför komets rörelser inte håller med denna allmänna lag ”.

Laplace fortsätter på följande sätt efter att ha diskuterat den stora excentriciteten hos kometerbanor, som påverkar nebulärhypotesen:

”Om vissa kometer kom in i solens och planetens atmosfärer under den bildande perioden, måste de ha fallit på dessa kroppar, efter att ha förföljt spiralvägar. Resultatet av deras fall skulle vara att få planet för banor och ekvatorer att avvika från solekvatorn.
Om det fanns molekyler som var för flyktiga för att kombinera varandra eller med planeterna i de zoner som lämnats av solatmosfären, måste de ha fortsatt att kretsa om solen. De skulle således ge upphov till en sådan utseende som den i zodiakalljuset ljus , utan att erbjuda märkbar beständighet mot de olika Ixxlies av planetsystemet, antingen på grund av sin extrema sällsynthet, eller för att deras rörelse är mycket nästan samma som den för planeterna som de stöter på.

En noggrann undersökning av alla solsystemets detaljer ökar sannolikheten för vår hypotes ytterligare. Planetens ursprungliga fluiditet indikeras tydligt genom att deras figur plattas ut, i överensstämmelse med lagarna om ömsesidig attraktion av deras molekyler ; vidare är det bevisat i fallet med jorden genom den regelbundna minskningen av vikten från ekvatorn till polerna. Detta tillstånd av original fluiditet, till vilket vi leds av astronomiska fenomen, bör visa sig i naturhistoriska fenomen. Men för att förstå det där, är det nödvändigt att ta hänsyn till den enorma variationen av kombinationer som bildas av alla markbundna ämnen blandade i ett tillståndav ånga, när temperatursänkningen tillät deras element att förena varandra. Det är också nödvändigt att beakta de enorma förändringar som detta fall temperatur måste ha medfört successivt inom jorden och på dess yta , i alla formationer, i konstitutionen och trycket i atmosfären, i havet och i de organ som det hölls i lösning. Slutligen bör hänsyn tas till våldsamma störningar, till exempel stora vulkanutbrott, som måste ha modifierat, vid olika epoker, regelbundenheten i dessa förändringar. Geologi som studerats ur denna synvinkel, som förenar den med astronomi, kommer att få precision och säkerhet i många detaljer. ”

Även om den nebulära hypotesen fick nästan allmän acceptans, framkom invändningar och svårigheter vid olika tidpunkter under det nittonhundratalet, men i början av 1900-talet har Laplaces version av den nebulära hypotesen blivit standardmodellen.

Andra
tyska-födda brittiska astronomen William Herschel sägs också ha kommit till nebularhypotesen som en förklaring av många fenomen som han observerade bland stjärnorna; Den amerikanska matematik-astronomen William Sidis (1920) klassificerade Herschel, tillsammans med Kant och Laplace, som en av de tre samformulatorerna för den nebulära hypotesen. [5]

Hmol vetenskap
Ett antal tänkare har använt den stellära sammandragningsenergi-frisättningsaspekten av nebulärhypotesen på mänskliga samhällen för att argumentera för påverkan som städer bildar, trycksätter och släpper energi av något slag över tid på grund av någon typ av nebulärhypoteslogik.

1858 poserade den amerikanska sociologen Henry Carey sin "lag om molekylär gravitation", som beskrivs i hans principer för socialvetenskap , där han beskrev London och Paris som "rivaliserande solar" i vårt system.

År 1910, den amerikanska historikern Henry Adams , i hans brev 1910 till amerikanska historielärare, antydd till förutsättningen att det finns en slags stellar sammandragning i bildning och aggregering av nybildande stora städer, och att denna energi frigör räknare på något sätt nedbrytningen av energaspekten i den andra lagen och därmed skapar progressiva stigningar och fall av historien.

1920 använde den amerikanska fysikern William Sidis den stellarhypotesen i sin The Animate and the Inanimate , kapitel åtta ”The Nebular Hypothesis”.

Arios
Inlägg: 63
Blev medlem: sön 01 mar 2020, 16:33

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Arios » lör 04 apr 2020, 19:50

riktning på hur himlakroppar rör sig.. :smile2:

man kan läsa från Laplace 1796 text, om riktningen på månar kring planeter, och han tar upp månar kring Saturnus, man kan tydligt ser att dem fakta som vi har nu,var inte tillgängliga då för honom för att dra annan slutsats.

(börjar )
”När man försöker spåra orsaken till de ursprungliga rörelserna för planetsystemen finns följande fem fenomen, som räknas upp i det sista kapitlet: tillgängliga: planeternas rörelser i samma riktning och nästan i samma plan; satelliternas rörelser i samma riktning som planeterna; rotationsrörelserna för dessa olika kroppar och av solen i samma riktning som deras orbitalrörelser.

(försätter sen)

I detta tillstånd liknar planeten exakt solen i dess primitiva nebulära tillstånd. Kylning måste således ha producerat, vid de olika gränserna för sin atmosfär, fenomen som liknar de vi har beskrivit; det vill säga ringar och satelliter som roterar runt dess centrum i riktning mot dess rotationsrörelse och vänder sig i samma riktning mot sig själva. Den symmetriska fördelningen av Saturnsringer runt dess centrum och i ekvatorplanet är naturligtvis resultatet av denna hypotes och skulle vara oförklarlig utan den. Dessa ringar verkar för mig vara eviga bevis på den ursprungliga förlängningen av Saturn'8- atmosfären och dess successiva retreater.
(slut)

det stämmer att alla månar av Saturnus (i hans tid) följer samma riktning som Saturnus rotations.(7 månar fram till 1789 alla).
men samtidigt alla månar som färdas i motsats riktning som planeterna upptäcks senare.

Saturnus:
första måne, tillhör Saturnus som inte följer samma riktning upptäcktes år 1899 ( Phoebe )
och resten mycket senare, av totalta 82 hittills upptäckta har 46 månar som rör sig motsatts riktning till Saturnus rotation.

Jupiter :
första måne upptäcktes i motsats riktning är Pasiphae år 1908. Sipone år 1914.
av totalta 79 hittills upptäckta har 60 månar som rör sig motsatts riktning till Jupiter rotation. (bara 19 följer Jupiters riktning)

Neptuns:
första måne upptäcktes i motsats riktning är Triton år 1846
av totalta 14 hittills upptäckta har 4 månar som rör sig motsatts riktning till Naptuns rotation

Uranus:
första måne upptäcktes i motsats riktning är Caliban, Sycorax år 1997.
av totalta 27 hittills upptäckta har 8 månar som rör sig motsatts riktning till Uranus rotation.

det handlar inte om vart dessa månar har dikt ifrån..
utan det nya fakta talar att himlakroppar rör sig på helt annorlunda sätt ..

precis med fakta om riktning på rotation kring sin egen axel, fast här handlar det om riktning på rörelse
himlakropp som står på höga sidan rör sig i en riktning och himlakropp på västra sidan rör sig i motsatts riktning.

Orbital and rotational parameters[edit]
Orbital inclination[edit]
A celestial object's inclination indicates whether the object's orbit is prograde or retrograde. The inclination of a celestial object is the angle between its orbital plane and another reference frame such as the equatorial plane of the object's primary. In the Solar System, inclination of the planets is measured from the ecliptic plane, which is the plane of Earth's orbit around the Sun.[5] The inclination of moons is measured from the equator of the planet they orbit. An object with an inclination between 0 and 90 degrees is orbiting or revolving in the same direction as the primary is rotating. An object with an inclination of exactly 90 degrees has a perpendicular orbit that is neither prograde nor retrograde. An object with an inclination between 90 degrees and 180 degrees is in a retrograde orbit.

Användarvisningsbild
Anders G
Inlägg: 6948
Blev medlem: sön 18 dec 2005, 20:15
Ort: Walmington on Sea

Re: mycket brister med modellen av Solsyetmet

Inlägg av Anders G » sön 05 apr 2020, 08:46

Himlakroppar har lite olika rotationsriktning. Och?
They don't like it up'em, you know!

Skriv svar