Jag skulle säga såhär, att förr så var religionen en statsangelägenhet. Den danske kungen Harald Blåtand anammade kristendomen inte bara för egen del, utan för hela sitt lands räkning. Under Folkvandringstiden så riktade sig de kristna missionärerna in sig på aristokratierna bland de germanska stammarna, eftersom att de avgjorde de enskilda stammarnas officiella religion. Osv.Vidugavia skrev:Ve och fasa. Det är sannerligen inte kosher att vara religiösNemesis skrev:Matte det känns lite som om du med ordlekar och omdefinitioner försöker få det till att vi icke-troende trots allt är religiösa ändå.
Skämt å sido så visar bara Matte på en del faktum som är rätt okontroversiella inom religionsvetenskap. "Religion" är ett väldigt brett fenomen och i regel är det svårt att göra en åtskillnad mellan "religion" och "samhälle".
Att propsa på att "bekänna" sin icke-tro och skarpt avgränsa det från de troendes övertygelser är ett rätt typisk fokus hos protestantiska ateister som Dawkins, och för den delen mig själv.
Detta gör inte Dawkins påståenden mindre sanna eller hans handlande mindre rättfärdigt Det är dock nyttigt att våga erkänna att man hjälv existerar i ett kulturellt sammanhang där det man tar avstånd ifrån också har format en själv och ens avståndstagande.
Intressant i sammanhanget:
http://atheism.wikia.com/wiki/Catholic_ ... t_Atheists
Men detta har förändrats, åtminstone i vår del av världen. Religion är inte längre en statsangelägenhet, utan en privatsak. Jag ser inte att detta inte skulle kunna bli fallet globalt.
